Storbritannien har en ny premiärminister. Spännande! Det är en person som sägs vara mer Irakkrigskritisk än föregångaren, och mer benägen att vilja satsa på utbildningsväsendet och sjukvården hemmavid. Men de här sakerna tycks sekundära, eller i vart fall inte mer viktiga än hur personen i fråga ser ut. Hur han verkar vara som person. Hur hans lynne är. Jag har inte så bra koll på Gordon Brown, men en sak vet jag: han är en sur och tråkig jävel. Om detta har jag nämligen läst och hört och sett på TV. Ta den här artikeln, till exempel. Är det någon mer än jag som får allvarliga Persson-flashbacks?
Jag tycker att det är lite sjukt med den här personfokusen kring politiska företrädare. Nej, jag vet, det är inget nytt. Gamle Nixon sägs ju redan på sin tid ha förlorat ett val på grund av sin trista uppsyn i TV. Men visst har det blivit värre? Det känns så. När man skriver om politiker, statsministerkandidater exempelvis, skriver man inte om det politiska innehållet deras parti står för. Man skriver trams om huruvida de verkar trötta eller ivriga. Det är pratiskt. Då kan man ducka för politiska skiljelinjer, och istället genom nötningsmetoden frammana en uppfattning om somliga politiker och partier på basis av… ingenting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kampen för att göra personer mer viktiga än politik, och där med likriktandet av politiken och marginaliserandet av samhällskritik går vidare. Självutnämnda experter menar att "politik handlar numera bara om vilka invidier som är best lämpade att administrera landet - blockpolitik och ideologiska skiljelinjer är omodernt..."
Tack för en grymmt bra blogg!
Smygreklam: Eriksson i Biskopgården
Skicka en kommentar