Homofobt och obehagligt

DN debatt publicerade igår en artikel som är något av det sjukaste jag har läst. Den är författad av en grupp högerpolitiker, däribland de gamla partiledarna Alf Svensson (Kd) och Thorbjörn Fälldin (c), samt några moderata och kristdemokratiska riksdagsledamöter.

Artikeln argumenterar emot en könsneutral äktenskapslagstiftning, framförallt utifrån någon slags biologisk grund. Bakgrunden är att en statlig utredning nyligen föreslagit att en ny äktenskapsbalk borde skrivas könsneutralt, dvs. så att två personer av samma kön skulle kunna gifta sig med varandra. Svensson & co bygger upp sin ståndpunkt utifrån att en fransk statlig utredning föreslår det motsatta: fortsatt olikhet inför lagen baserat på sexuell läggning. Samma utredning påstås också ha slagit fast att

äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion.

Det må vara ett historiskt faktum, och det är intressant att diskutera hur det kommer sig att vi överhuvudtaget har en lagstiftning som reglerar vissa relationer mellan människor. Men att göra ett normativt påstående av detta slag, där man menar att det bör vara så att äktenskapet är en institution som syftar till detta mål, är något helt annat. Särskilt när nästa mening i artikeln lyder:

Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan. (min kursiv.)

Här brister förstås all logik, då det är full möjligt att skaffa barn utanför äktenskapet, med hjälp av donatorer, genom adoption osv. Något som förstås sker idag, könsneutral äktenskapslag eller inte. RFSL räknar med att ungefär 40 000 personer i Sverige har minst en homosexuell förälder, och den forskning som har gjorts, stödjer inte idén om att dessa barn på något sätt skulle drabbas av deras föräldrars sexuella läggning, vare sig när det gäller barnens utveckling eller föräldrarnas lämplighet. Artikelförfattarna förkastar ändå dessa familjer utifrån en biologisktisk föreställning om den klassiska kärnfamiljens överlägsenhet.

Även om ett homosexuellt par de facto kan skaffa barn, vilket enligt författarnas tidigare argumenation kring äktenskapet borde kvalificera dem till att få gifta sig, duger detta ändock inte för våra konservativa skribenter. Ty om barn kommer till på dessa sätt är nämligen en tredje part inblandad, och äktenskapet inte att anse som monogamt, menar de. Hur de värderar heterosexuella par som skaffar barn genom adoption eller genom assisterad befruktning, förtäljer inte historien. Men jag dristar mig till att gissa att dessa par inte bedöms (fördöms) på samma sätt.

Framgent i artikeln, ställer författarna gruppen barn mot gruppen vuxna och frågar sig utifrån vilken av dessa gruppers intressen lagar ska stiftas. Jag vill föreslå en annan utgångspunkt: låt oss stifta lagar som är lika för alla och inte diskriminerar på basis av vem man blir förälskad i. I samma veva vore det också på sin plats att inte döma ut alla de välfunderande, vanliga, lyckliga familjer med två mammor eller två pappor som föräldrar.

Som en sista knorr på det hela, avslutas artikeln med en smått rasistisk twist (så modernt!). En icke-diskriminerande äktenskapslag, menar författarna

skulle också kunna öka främlingsskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare

Eftersom invandrare generellt är homofoba och konservativa antar jag? Vidare:

Kulturella och religiösa motsättningar av långvarig art kan komma att polariseras i vårt land om inte äktenskapsfrågan hanteras med varsamhet och försiktighet. Aspekten att integrationen skulle försvåras måste tas på fullaste allvar.

Ursäkta mig, Alf, Thorbjörn och övriga, men jag tar inte er på minsta allvar, ej heller ert försök att använda påstådda värderingar hos invandrare som juridisk käftsmäll mot homo- och bisexuella.

Josefin Brink skrev för några dagar sedan med anledning av yx-överfallet mot en anställd på RFSL Stockholm, att ensamma galningar sällan är ensamma. Hon skrev:

För i ett samhälle där sexualitet och könsidentitet avgör juridisk status och där motståndet mot likställighet uttrycks i såväl fyllebröl som i torra riksdagsmotioner finns ett slags rättfärdigande i förvridna hjärnors beslut att skrida till handling.

Hon har rätt. Saker hänger ihop, bygger på varandra, kan leda till varandra. Därför blir den här artikeln, läst i ljuset av RFSL-överfallet än mer obehaglig.